Det är mkt som har hänt på sistone, både ute i verkliga livet och inuti huvudet på mig. Det har inte blivit mkt uppdaterande, inte blivit mkt överhuvudtaget.

Man kan väl säga att bloggen blivit lidande, men samtidigt tycker inte jag att bloggen är något som sitter högt upp på prioriteringslistan.

Bloggandet har blivit lagt åt sidan, mest för att jag tagit en rejäl funderare på vad jag egentligen kan och vill skriva om.

Eftersom att jag med största säkerhet kan säga att mina 4 läsare är människor jag känner så känns det tungt, det känns tungt att det är så mkt som jag vill vräka ur mig. Men som sitter fast eftersom att jag inte alls tycker att "alla" människor runt omkring mig behöver läsa det.

De som behöver veta vet redan, eller så kommer de få veta när tiden är mogen och jag själv vet säkert vad det är som håller på att hända.

Sen så är det också såhär att mitt behov av att skriva av mig inte alls är lika stort som förut eftersom att jag lärt mig att öppna mig inför min familj, något jag haft väldigt svårt att göra tidigare. Jag har också sållat ut bland de människor jag umgå med, tagit de som alltid stått mig nära ännu närmre och vännerna som kommer och går får göra just det, komma och gå.

Jag har under de här åren lärt mig att jag inte orkar kämpa för att människor ska tycka om mig, their choice..

Och är det så att någon därute skulle känna sig åsidosatt så ser jag gärna att ni slår en pling eller skickar ett sms så vi kan ta upp kontakten igen, eller ännu bättre, släpa hit er så vi kan ta en fika och ses öga mot öga.

Efter många resor fram och tillbaka inser jag att jag inte är en människa som behöver mkt människor runtomkring mig som bryr sig och låtsas vara intresserade av hur jag mår och vad som händer mig. De enda jag behöver är de som lägger ner hjärta och själv i att försöka förstå och stötta.

Jag vet inte vad jag kan skriva, klart som fan jag skulle vilja skrika ut att jag varit på *** och pratat med ******** pga en **** *******. Åh, nu gör jag det som jag hatar när andra gör, jag censurerar.

Men sen så är det såhär mina vänner, alla behöver inte veta allt.

Jag har länge varit en sådan människa som låtar alla veta, jag behöver inte det längre.

Jag vet att jag under en längre tid var deprimerad och sköt människor ifrån mig, jag vet att jag blivit en fet liten "kvinna" (herregud vad vuxet det låter) som är hur söt och go som helst. Men jag vet också att jag är säkrare i mig själv än vad jag någonsin varit förut, jag vet för en gångs skull i mitt liv var jag har mig själv.

Jag är inte rädd för att bli bortstött från de få vänner jag egentligen har om jag skriver ut allt som hänt och kommer hända. Jag är inte rädd alls.

Jag är mer frustrerad över att jag VET att det kommer pratas om jag skriver ut mina tankar och funderingar, jag VET att folk kommer hitta på egna sanningar.

Därför ger jag fan.

Puss.