Det är mkt som har hänt på sistone, både ute i verkliga livet och inuti huvudet på mig. Det har inte blivit mkt uppdaterande, inte blivit mkt överhuvudtaget.

Man kan väl säga att bloggen blivit lidande, men samtidigt tycker inte jag att bloggen är något som sitter högt upp på prioriteringslistan.

Bloggandet har blivit lagt åt sidan, mest för att jag tagit en rejäl funderare på vad jag egentligen kan och vill skriva om.

Eftersom att jag med största säkerhet kan säga att mina 4 läsare är människor jag känner så känns det tungt, det känns tungt att det är så mkt som jag vill vräka ur mig. Men som sitter fast eftersom att jag inte alls tycker att "alla" människor runt omkring mig behöver läsa det.

De som behöver veta vet redan, eller så kommer de få veta när tiden är mogen och jag själv vet säkert vad det är som håller på att hända.

Sen så är det också såhär att mitt behov av att skriva av mig inte alls är lika stort som förut eftersom att jag lärt mig att öppna mig inför min familj, något jag haft väldigt svårt att göra tidigare. Jag har också sållat ut bland de människor jag umgå med, tagit de som alltid stått mig nära ännu närmre och vännerna som kommer och går får göra just det, komma och gå.

Jag har under de här åren lärt mig att jag inte orkar kämpa för att människor ska tycka om mig, their choice..

Och är det så att någon därute skulle känna sig åsidosatt så ser jag gärna att ni slår en pling eller skickar ett sms så vi kan ta upp kontakten igen, eller ännu bättre, släpa hit er så vi kan ta en fika och ses öga mot öga.

Efter många resor fram och tillbaka inser jag att jag inte är en människa som behöver mkt människor runtomkring mig som bryr sig och låtsas vara intresserade av hur jag mår och vad som händer mig. De enda jag behöver är de som lägger ner hjärta och själv i att försöka förstå och stötta.

Jag vet inte vad jag kan skriva, klart som fan jag skulle vilja skrika ut att jag varit på *** och pratat med ******** pga en **** *******. Åh, nu gör jag det som jag hatar när andra gör, jag censurerar.

Men sen så är det såhär mina vänner, alla behöver inte veta allt.

Jag har länge varit en sådan människa som låtar alla veta, jag behöver inte det längre.

Jag vet att jag under en längre tid var deprimerad och sköt människor ifrån mig, jag vet att jag blivit en fet liten "kvinna" (herregud vad vuxet det låter) som är hur söt och go som helst. Men jag vet också att jag är säkrare i mig själv än vad jag någonsin varit förut, jag vet för en gångs skull i mitt liv var jag har mig själv.

Jag är inte rädd för att bli bortstött från de få vänner jag egentligen har om jag skriver ut allt som hänt och kommer hända. Jag är inte rädd alls.

Jag är mer frustrerad över att jag VET att det kommer pratas om jag skriver ut mina tankar och funderingar, jag VET att folk kommer hitta på egna sanningar.

Därför ger jag fan.

Puss.

Blir en diktbomb eftersom att jag visst är medlem på mysko hemsidor :)

Både nytt och gammalt :).

****

När vi först träffades skapades ljuv musik,
jag dansade barfota på rosa moln,
sjöng sånger jag aldrig hört förut.

Vi andades samma luft,
tänkte samma tankar,
levde i samma fantasi.

När vi först träffades blev jag förtrollad,
träffad av en blixt från klar himmel,
svävade där jag aldrig varit förut.

Vi delade allt,
drömde samma drömmar,
avslutade varandras meningar.

När vi först träffades tappade jag fotfästet,
glömde jag bort vem jag var,
tappade greppet om mig själv.

****

En lätt bris,
som smeker min kind.
Värmer mitt inre,
likt en sommarvind.

Len och oskuldsfull,
likt en blommas knopp.
Mjuk och varm,
likt ett midnattsdopp.

****

Jag trodde inte mina ögon,
första gången då du gick förbi mig.
Din röst smekte min kind,
när den kom svävande mot mig.
Jag tappade hakan och förlorade fotfästet,
första gången då du log mot mig.
Och första gången du höll om mig,
jag trodde jag skulle svimma av din närhet.

Allt var förbjudet,
vi hade varandra och ingen annan.
Vi var tvungna,
tvugna att stå på egna ben.
Nu har jag dig,
du är bara min och ingen annans.
Och jag kan inte förstå,
har jag dig i 100 år så kommer jag inte förstå.

Jag älskar dig,
mitt hjärta slår i takt med ditt.
Mina läppar saknar dina,
för de passar ihop likt inget annat.
Min hand vill hålla din,
för vi hör ihop du och jag.
Likt pusselbitar,
skapta för att göra varandra kompletta.

****

En sanning är en lögn,
en dröm om en verklighet.
Ingen som förstår,
nej det är ingen som vet.
Varför solen lyser,
varför jorden är rund.
Varför flickan gråter,
torkar tårar för en stund.

****

I samma stund som dina fingertoppar nuddar min hud,
sakta rör vid varje del av mig.
Så känner jag att jag är älskad,
att jag lever.
Att du aldrig kommer släppa taget om mig.

Likt en snöflinga, så vackert underbart svävande,
smältande mot din hud.
Känner jag mig varje gång du ser på mig,
med dina klarblå ögon.
Jag smälter inför dina blickar,
när de når mig.
Ryser när dina händer rör vid mig,
visar mig vad kärlek är.
Min andning blir tyngre så fort jag känner din närvaro,
så fort jag känner att du finns där.
Då i samma sekund som vi smälter samman,
och blir till en.
Förstår jag att inget är verklighet,
att allt är en dröm.

****

I en namnlös avgrund,
Utan eko.
Faller jag hejdlöst,
utan stop.
Faller och faller,
tårar faller.
På grund av dig,
dina ord.
Den gång du sa,
föralltid
förevigt
vi.

****

Mitt hjärta det bultar,
mitt hjärta det slår.
Så mjukt och så skört,
fyllt av tusentals sår.
Jag blev förälskad,
mitt hjärta föll isär.
Den dag då du släppte taget,
sa att du inte längre var kär.
Du fann någon annan,
som satt ditt hjärta i brand.
Tänker på er,
där ni går hand i hand.
Mitt hjärta det bultar,
det kämpar så hårt.
Mitt hjärta försöker,
fastän det är svårt.
Även om livets mening är borta,
och jag ensam står kvar.
Även om jag letar,
utan att finna svar

****

Jag menade det jag sa.
Du är en ängel, en ängel
med sårade vingar och sargad
kropp. Men fortfarande en
ängel, en ängel
med hjärta av guld.
Eller det var iallafall vad
du fick dig att framstå som.

Man misstar sig ibland.

Du har ett hjärta av gult
silver och dina vingar är
gjorda av papp. Det ljus du
gav mig i mitt mörker var
självlysande färg och de
vackra orden du sa var redan
använda.

Man misstar sig ibland.

Din färgsprakande själ visade
sig vara grå,och dina känslor
ungefär lika heta som Nordpolen.
Du var lika trasig som jag,
du var lika sönderskuren och
blåslagen som jag var. Du var
en av oss självmisshandlare

****

Aldrig har jag mött
någon som du.
Någon lika underbar.
Med blick av kristall
och hallonröda läppar.

Aldrig har jag mött
någon som du.
Någon lika vacker.
Med hud utav sammet
och silkeslent hår.

Aldrig har jag mött
någon som du.
Någon lika varm.
Med hjärta av guld
och glittrande kärlek

****

Som en ängel kom du,
du tog min hand.
Drog mig upp ur mörkret,
satt mina fötter på land.
Gav mig ett leende av guld,
och en kram varm som eld.
Du gav mig tusenfalt,
men jag kan inget ge i gengäld.

****

Likt en solnedgång,
Likt en kärleks sång.
Likt en sommarbris,
Likt ett bärfyllt bläbärsris.
Likt en blomma i all sin glans,
Likt en virvlande, nära dans.
Likt havsvattnet som omsluter mig,
precis så, känns det att älska dig

****

Sticker med en nål,
skär med en kniv.
Sluter mina ögon
och tar mitt eget liv.
Allt för att få sväva,
lära mig att stå.
Något jag lät mina drömmar väva,
något jag inte kunde då.
Visst fanns väl alltid drömmen,
hoppet om ett liv.
Men så en dag sprack sömmen,
och jag tog mitt stora kliv.
Hoppade i havet,
lät det stänga mig inne.
Då försvann det sista kravet,
och blått blev mitt sista minne

****

Det finns en plats på jorden,
där gräset inte gror.
Där rosorna ej blommar,
där inga männskor bor.
Där finns ej heller fåglar,
fiskar i blått hav.
Där finns det inga rovdjur,
inga människor med krav.
Där finns ej eld,
där finns ej is.
Denna plats,
är mitt paradis.

****

Du är det lilla ljuset
som gör att jag klarar av allt mörker.
Du är den droppe vatten
som gör att jag inte dör av törst.
Det är på grund av dig
som mitt hjärta värker.
Det är i din famn
som jag söker tröst.

****

Det finns en plats på jorden,
där gräset inte gror.
Där rosorna ej blommar,
där inga männskor bor.
Där finns ej heller fåglar,
fiskar i blått hav.
Där finns det inga rovdjur,
inga människor med krav.
Där finns ej eld,
där finns ej is.
Denna plats,
är mitt paradis.

****

Du är det lilla ljuset
som gör att jag klarar av allt mörker.
Du är den droppe vatten
som gör att jag inte dör av törst.
Det är på grund av dig
som mitt hjärta värker.
Det är i din famn
som jag söker tröst.

****

Sakta stigande, pulserande.
Vackert rinnande, droppande.

Glittrande likt pärlemor,
tränger det ur min nykluvna hud,
Leende, lockande,
beroendeframkallande.
Röda små droppar som fyller
millimeter efter millimeter.

Av min annars så felfria hud.

****

Från den första gång våra blickar möttes,
sa vi saker till varandra.
Ord som aldrig kom över våra läppar,
ord som bara vi förstår.

Från den första gång våra händer blev till en,
blev våra fingrar sammanflätade för alltid.

Jag älskar mitt liv.

Jag har en underbar pojk, en pojk jag jagat i så många år att det ibland känns som om det var igår jag sprang runt i killarnas omklädningsrum och försökte leta efter spår av hans lukt. Ja, låter hemskt patetiskt och "stalker"-aktigt då jag skriver det nu, men det var verkligen så.

Och jag är lika pirrigt nykär nu som jag var då vi var tolv, jag kan fortfarande omma på mig själv att småkika på honom då han tror att han inte ser.

- Även om vi nu bott tillsmmans i över ett år och har en hel hög husdjur tillsammans.

Jag har en underbar familj, och det är inte bara som jag säger. De är en sådan familj som alltid finns till hands, som alltid ställer upp och alltid kan locka fram ett leende. Och det gäller inte bara mamma, pappa och syskonen. Hela släkten är underbar, och jag vet att det alltid finns någon jag kan vända mig till vare sig det gäller något som fått mig qtt sväva på små moln av lycka eller fått mig att gömma mig under täcket och aldrig mer vilja komma fram.

Min pojkvän har en underbar familj, har aldrig träffat en familj jag känner mgi så välkommen i som inte varit min egen. Jag har fått en extra farfar, en extra mormor, extra bror med flickvän (som känns som en syster) och extra syskonbarn.

Jag har tagit tag i mitt studerande, och får hålla på med det jag älskar dagarna i enda.

Och även om vi rent ekonomisakt har det skit tufft för att vara ärlig så känns det ändå helt rätt, för att jag har alla dessa underbara människor runtomkring mig.

Men visst, ibland känns det ensamt. Mina två bästa vänner har jag i Sundsvall och Malmö. Vi hörs någon gång per månad på sin höjd, och jag vet, det är lika mkt mitt fel som någon annans.

Men den där önskan om någon att umgås med på byn smyger sig allt oftare på, att ha någon som kan lyssna på mitt ältande dagarna i enda. Att ha någon som ringer bara för att ringa, någon som någon gång ibland behöver en axel att luta sig mot.

Klart som fan jag saknar det. Jag är en social människa, visst trivs jag med att sitta hemma, det tänker jag inte lägga under stolen, men fan, alla behöver umgås ibland!

Önska rbara det fanns någon som kunde umgås utan all dessa sprit, alla dessa fester. Jag är ingen festprisse, någon gång om år okej, det är kul. Men fan, jag blir trött vid tio, sen får jag dricka för att ens kunna hålla mig vaken. Så kommer man hem, mår skit, kan inte sova.

Vill ha någon att pyssla med, surra med, gå ut och gå med, vad fan som helst.

Jag har haft mina dippar genom åren, den värsta i Kramfors. Jag mådde skit, visste inte alls vart jag skulle ta vägen, känns inte osm att jag kan gå in närmare på det. För jag vet itne vad ajg ska skriva, det är som jag skrev i ett tidigare inlägg, vem fan ska läsa det här?

Egentligen, hälften av alla de jag önskar läste vet nog inte ens om att jag skriver, eller har gett upp för länge sen eftersom att jag uppdaterar så jävla sällan.

Jag har lätt för att prata om saker och ting, men också lätt för att gråta. Vilket gör att jag inte så ofta berättar. Ni förstår själva, "Tjena! Dig har jag aldrig träffat förut. Jo, jag mår inte så bra *snyft* *snörvel* *snyft*"

Inte direkt en superstart på en ny vänskap, för vissa kanske, men känns inte direkt okej.

Klart som sjutton jag skulle vilja kunna göra som min lillasyster gjort i sin blogg, berätta öppennhjärtat om de kvällar då det var riktigt illa, få berätta, berätta saker knappt de närmaste vet om.

Men känns inte som om detta är rätt ställe att berätta på. Klart som fan, mina läsarsiffror skulle nog öka med hundra procent. Men vet inte om jag tycker det är värt det, varför ska hela världen veta när jag knappt vet vad det handlade om själv?

Det är tungt att bära på, det är det. Och en vacker dag kommer jag skriva ner allt, och lägga ut någonstans. Bara för att nå fram till någon. För att få hjälpa, visa att vi är fler som mår dåligt, mår dåligt fastän de inte "borde".

Jag har ett underbart liv.

Jag älskar mitt liv.

Men klart  som fan att jag kryper ner under täcket och gråter ibland, bara för att det behövs.

Men får gråta, finns ingen tvekan om det.

Jag önskar bara att det fanns någon som lyssnade, utan att klappa mig på huvudet och säger att det kommer bli bra. Allt är bra, det känns bara jävligt tungt ibland.

Och klart som fan det känns tungt, jag har gått upp 30 kilo sedan vi flyttade ihop, skyller inte på honom, bara jag som blivit bekväm med situationen. Älskar mig själv och min kropp, hatar att inget sitter som det ska. Jag har hittat en utbildning som passar mig som handen i handsken, ändå så känns det inte som jag kommer lyckas.

Det får kännas hopplöst ibland.

Jaa, så nu uppdaterar vi igen, erkänner att det är ett bra tag mellan gångerna nu men känner att det är bättre att uppdatera sällan och bra än ofta och dåligt.

Så ja, tänkte bara slänge upp lite bilder och så på vad jag sysslat med på sistone :)

Har pysslat lite med soffbordet för att det ska passa in mer :)

Vad är det egentligen som gör att när man har saker att göra så hittar man genast något annat att göra, även om disken är gjord, tävtten är klar och det är damsuget och hela huset är rent så hittar man ändå något annat som absolut måste göras direkt. Jag antar att det ligger i min natur att göra så, sen så ska jag ärligt säga att det inte är jag som håller rent här hemma, det är min underbara sambo, men ändå.

Så ja, jag har ju som precis som jag nämnde i förra inlägget en religionsläxa som ska vara färdig på torsdag och ett lapptäcke som ska göras tills på tisdag, och ändå så börjat jag slipa våra köksstolar idag, det är ju så man undrar vad som pågår i Evelina Loppan Häggkvist lilla huvud, men antar att det är vad som gör mig så himla charmig :). Blev iaf super, har iofs bara hunnit med sitsen på en stol men är ändå super nöjd! Stolarna som vi fått av min pappa var tidigare vita, och jag har under en tid velat slipa ner dom och lacka dom så att det blir en helhet i köket eftersom att allt annat är träfärgat. Så idag har jag kört igång, ska slänga upp lite tjuvkikar på hur det blir även om det inte är klart :). Lapptäcket får ni dock vänta på lite längre, det kommer bli super :).

Shit vad glada ni borde vara nu när jag återvänt till bloggvärldens med allt intressant jag har att skriva om! Kände att det var dags igen att spy lite galla över saker och ting, surra lite om min nyfunna hobby och låta er njuta lite i glansen av min totala lycka! Nej men ärligt talat så könde jag att folk klagar på att jag inte uppdaterar så är väl bara att skriva lite om ditt och datt så blir alla nöjda och glada :).

Har ju lärt mig att virka! Se på sjutton, och jag verkar vara en jävel på det. Fixar doch inte, precis som när jag syr, att greja det här med att följa mönster, men tycker det fungerar riktigt bra ändå :9. Har hunnit dra på mig lite garner sedan sist jag uppdaterade

Har också börjat virka lite tofflor, lite babysaker och har gjort en del grejer på skolan jag tänkte lägga upp här, håller också på med ett ultrasött lapptäcke :).

Nu tog skrivar lusten slut, slänger upp en bild på favorit väggen också!

Puss hej!

Ja hej.

Vet att det var ett himla tag sedan jag skrev, och självklart så har det hänt mkt sedan dess, helt otroligt mkt! Men helt ärligt så har jag varken orkat eller haft lust att "fotodokumäntera" allt. Mitt uppiallt så har datorn inte varit min bästa vän heller, så la helt sonika ner bloggen för ett tag. Och så himla skönt det var!

Självklart tycker jag fortfarande det är skönt att skriva av mig, ibland, men när det här eviga tjatet och kraven om att man ska uppdatera varje dag drog igång insåg jag att för min del är det rätt så meningslöst.

Vad sjutton är det för skoj med att sätta sig ner och skriva i detalj om hur jag har varit magsjuk och haft rännskit eller skriva om att jag kollat på tv en hel dag?
Har under tiden bloggen varit stillastående undrat mer och mer över hur många av de som läser som egentligen är intresserad av vad jag gör på dagarna? Och hur många av er är intresserade men ändå inte så nära mig att ni inte kan skicka ett sms eller ringa och FRÅGA vad jaghar gjort under dagen, fråga hur födelsedagen varit eller hur många timmar jag egentligen hängde över toastolen?

Varför bloggar man egentligen? Det är klart att vissa människor ska blogga, absolut, farmors blogg är det bästa jag vet, verkligen. Hon ska ha sååå mycket beröm för att hon lyckas hålla sin blogg så pass intressant som hon gör.

Men vad är det egentligen för mening att jag sitter här och bloggar bara för att efter ett tag fråga mig själv "kan jag verkligen skriva det där?", för jag vet, med 110% säkerhet att det finns nyfikna jävlar som sitter och läser bara för att kolla om jag misslyuckats med pluggandet (igen), om jag har slut på pengar eller om nån annan skit har hänt,. Bara för att man ska få gotta sig rejält i lite skvaller och känna att man för en sekund har det bättre än mig. Tragiskt men sant.

Klart att jag kommer lägga upp ett inlägg då och då, självklart. Jag vill ju skrika ut hur mkt beröm jag fick för tårtan och brödet jag bakade till fasters 40års kalas, och jag vill skrika ut att jag faktiskt tovt en hatt helt själv! Jag är stolt över mig själv, färbannat jävla stolt över att jag är så jävla duktig. Och jag är förbannat stolt över att jag är 21, bor i hus med sambo/fästman, är ägare två katter på 8 och 4 månader, en ödla på 3 år och två malbebisar. Jag är helt sjukt stolt över att jag börjat plugga igen, blir alldeles varm och go i kroppen när jag tänker på hur himla storngt gjort det är av mig med tanke på allt jag varit med om tidigare.

Det jag vill komma fram till på't ungefär med det här är iaf att jag inte riktigt förstår hur så många kan läsa min blogg varje dag, men samtidigt har så svårt att för att faktiskt höra av sig?

PS.

Såg att lillasyster tänker skriva lite djupare inlägg i sin blogg, och det fick mig att börja fundera på om jag kanske borde göra något liknanade. Jag har ju faktiskt varit med om en hel del, ska jag skriva ner allt blir det nog en pocketbok. Men kanske det vore nyttigt för släkt och familj att få ta del av vad jag burit inom mig i några års tid. Jag mår idag mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig, och har självklart berättat det mesta för min närmsta familj.

Men om inte annat kanske det vore nyttigt för mig själv att få "skriva av mig", vi får se hur jag gör. Men om jag gör så så tänker jag nog faktiskt lösenordsskydda de inläggen och de som då faktiskt bryr sig kan höra av sig och be om lösenordet.

DS.

Puss hej