Ja hej.

Vet att det var ett himla tag sedan jag skrev, och självklart så har det hänt mkt sedan dess, helt otroligt mkt! Men helt ärligt så har jag varken orkat eller haft lust att "fotodokumäntera" allt. Mitt uppiallt så har datorn inte varit min bästa vän heller, så la helt sonika ner bloggen för ett tag. Och så himla skönt det var!

Självklart tycker jag fortfarande det är skönt att skriva av mig, ibland, men när det här eviga tjatet och kraven om att man ska uppdatera varje dag drog igång insåg jag att för min del är det rätt så meningslöst.

Vad sjutton är det för skoj med att sätta sig ner och skriva i detalj om hur jag har varit magsjuk och haft rännskit eller skriva om att jag kollat på tv en hel dag?
Har under tiden bloggen varit stillastående undrat mer och mer över hur många av de som läser som egentligen är intresserad av vad jag gör på dagarna? Och hur många av er är intresserade men ändå inte så nära mig att ni inte kan skicka ett sms eller ringa och FRÅGA vad jaghar gjort under dagen, fråga hur födelsedagen varit eller hur många timmar jag egentligen hängde över toastolen?

Varför bloggar man egentligen? Det är klart att vissa människor ska blogga, absolut, farmors blogg är det bästa jag vet, verkligen. Hon ska ha sååå mycket beröm för att hon lyckas hålla sin blogg så pass intressant som hon gör.

Men vad är det egentligen för mening att jag sitter här och bloggar bara för att efter ett tag fråga mig själv "kan jag verkligen skriva det där?", för jag vet, med 110% säkerhet att det finns nyfikna jävlar som sitter och läser bara för att kolla om jag misslyuckats med pluggandet (igen), om jag har slut på pengar eller om nån annan skit har hänt,. Bara för att man ska få gotta sig rejält i lite skvaller och känna att man för en sekund har det bättre än mig. Tragiskt men sant.

Klart att jag kommer lägga upp ett inlägg då och då, självklart. Jag vill ju skrika ut hur mkt beröm jag fick för tårtan och brödet jag bakade till fasters 40års kalas, och jag vill skrika ut att jag faktiskt tovt en hatt helt själv! Jag är stolt över mig själv, färbannat jävla stolt över att jag är så jävla duktig. Och jag är förbannat stolt över att jag är 21, bor i hus med sambo/fästman, är ägare två katter på 8 och 4 månader, en ödla på 3 år och två malbebisar. Jag är helt sjukt stolt över att jag börjat plugga igen, blir alldeles varm och go i kroppen när jag tänker på hur himla storngt gjort det är av mig med tanke på allt jag varit med om tidigare.

Det jag vill komma fram till på't ungefär med det här är iaf att jag inte riktigt förstår hur så många kan läsa min blogg varje dag, men samtidigt har så svårt att för att faktiskt höra av sig?

PS.

Såg att lillasyster tänker skriva lite djupare inlägg i sin blogg, och det fick mig att börja fundera på om jag kanske borde göra något liknanade. Jag har ju faktiskt varit med om en hel del, ska jag skriva ner allt blir det nog en pocketbok. Men kanske det vore nyttigt för släkt och familj att få ta del av vad jag burit inom mig i några års tid. Jag mår idag mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig, och har självklart berättat det mesta för min närmsta familj.

Men om inte annat kanske det vore nyttigt för mig själv att få "skriva av mig", vi får se hur jag gör. Men om jag gör så så tänker jag nog faktiskt lösenordsskydda de inläggen och de som då faktiskt bryr sig kan höra av sig och be om lösenordet.

DS.

Puss hej