Jag älskar mitt liv.

Jag har en underbar pojk, en pojk jag jagat i så många år att det ibland känns som om det var igår jag sprang runt i killarnas omklädningsrum och försökte leta efter spår av hans lukt. Ja, låter hemskt patetiskt och "stalker"-aktigt då jag skriver det nu, men det var verkligen så.

Och jag är lika pirrigt nykär nu som jag var då vi var tolv, jag kan fortfarande omma på mig själv att småkika på honom då han tror att han inte ser.

- Även om vi nu bott tillsmmans i över ett år och har en hel hög husdjur tillsammans.

Jag har en underbar familj, och det är inte bara som jag säger. De är en sådan familj som alltid finns till hands, som alltid ställer upp och alltid kan locka fram ett leende. Och det gäller inte bara mamma, pappa och syskonen. Hela släkten är underbar, och jag vet att det alltid finns någon jag kan vända mig till vare sig det gäller något som fått mig qtt sväva på små moln av lycka eller fått mig att gömma mig under täcket och aldrig mer vilja komma fram.

Min pojkvän har en underbar familj, har aldrig träffat en familj jag känner mgi så välkommen i som inte varit min egen. Jag har fått en extra farfar, en extra mormor, extra bror med flickvän (som känns som en syster) och extra syskonbarn.

Jag har tagit tag i mitt studerande, och får hålla på med det jag älskar dagarna i enda.

Och även om vi rent ekonomisakt har det skit tufft för att vara ärlig så känns det ändå helt rätt, för att jag har alla dessa underbara människor runtomkring mig.

Men visst, ibland känns det ensamt. Mina två bästa vänner har jag i Sundsvall och Malmö. Vi hörs någon gång per månad på sin höjd, och jag vet, det är lika mkt mitt fel som någon annans.

Men den där önskan om någon att umgås med på byn smyger sig allt oftare på, att ha någon som kan lyssna på mitt ältande dagarna i enda. Att ha någon som ringer bara för att ringa, någon som någon gång ibland behöver en axel att luta sig mot.

Klart som fan jag saknar det. Jag är en social människa, visst trivs jag med att sitta hemma, det tänker jag inte lägga under stolen, men fan, alla behöver umgås ibland!

Önska rbara det fanns någon som kunde umgås utan all dessa sprit, alla dessa fester. Jag är ingen festprisse, någon gång om år okej, det är kul. Men fan, jag blir trött vid tio, sen får jag dricka för att ens kunna hålla mig vaken. Så kommer man hem, mår skit, kan inte sova.

Vill ha någon att pyssla med, surra med, gå ut och gå med, vad fan som helst.

Jag har haft mina dippar genom åren, den värsta i Kramfors. Jag mådde skit, visste inte alls vart jag skulle ta vägen, känns inte osm att jag kan gå in närmare på det. För jag vet itne vad ajg ska skriva, det är som jag skrev i ett tidigare inlägg, vem fan ska läsa det här?

Egentligen, hälften av alla de jag önskar läste vet nog inte ens om att jag skriver, eller har gett upp för länge sen eftersom att jag uppdaterar så jävla sällan.

Jag har lätt för att prata om saker och ting, men också lätt för att gråta. Vilket gör att jag inte så ofta berättar. Ni förstår själva, "Tjena! Dig har jag aldrig träffat förut. Jo, jag mår inte så bra *snyft* *snörvel* *snyft*"

Inte direkt en superstart på en ny vänskap, för vissa kanske, men känns inte direkt okej.

Klart som sjutton jag skulle vilja kunna göra som min lillasyster gjort i sin blogg, berätta öppennhjärtat om de kvällar då det var riktigt illa, få berätta, berätta saker knappt de närmaste vet om.

Men känns inte som om detta är rätt ställe att berätta på. Klart som fan, mina läsarsiffror skulle nog öka med hundra procent. Men vet inte om jag tycker det är värt det, varför ska hela världen veta när jag knappt vet vad det handlade om själv?

Det är tungt att bära på, det är det. Och en vacker dag kommer jag skriva ner allt, och lägga ut någonstans. Bara för att nå fram till någon. För att få hjälpa, visa att vi är fler som mår dåligt, mår dåligt fastän de inte "borde".

Jag har ett underbart liv.

Jag älskar mitt liv.

Men klart  som fan att jag kryper ner under täcket och gråter ibland, bara för att det behövs.

Men får gråta, finns ingen tvekan om det.

Jag önskar bara att det fanns någon som lyssnade, utan att klappa mig på huvudet och säger att det kommer bli bra. Allt är bra, det känns bara jävligt tungt ibland.

Och klart som fan det känns tungt, jag har gått upp 30 kilo sedan vi flyttade ihop, skyller inte på honom, bara jag som blivit bekväm med situationen. Älskar mig själv och min kropp, hatar att inget sitter som det ska. Jag har hittat en utbildning som passar mig som handen i handsken, ändå så känns det inte som jag kommer lyckas.

Det får kännas hopplöst ibland.

 

Evelina

29 april 2011 18:10

Saknar dig tant Evelina!

http://phasion.blogg.se

Evelina

3 maj 2011 17:21

Saknar dig med, väntar fortf på att du ska ringa och komma och hälsa på!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är mkt som har hänt på sistone, både ute i verkliga livet och inuti huvudet på mig. Det har inte blivit mkt uppdaterande, inte blivit mkt överhuvudtaget.   Man kan väl säga att bloggen blivit lidande, men samtidigt tycker inte jag att bloggen...

Blir en diktbomb eftersom att jag visst är medlem på mysko hemsidor :)   Både nytt och gammalt :).   ****   När vi först träffades skapades ljuv musik, jag dansade barfota på rosa moln, sjöng sånger jag aldrig hört förut. Vi andades samm...

Jaa, så nu uppdaterar vi igen, erkänner att det är ett bra tag mellan gångerna nu men känner att det är bättre att uppdatera sällan och bra än ofta och dåligt.   Så ja, tänkte bara slänge upp lite bilder och så på vad jag sysslat med på sistone :...

Vad är det egentligen som gör att när man har saker att göra så hittar man genast något annat att göra, även om disken är gjord, tävtten är klar och det är damsuget och hela huset är rent så hittar man ändå något annat som absolut måste göras direkt....